Jag var hos tandläkaren förra veckan för första gången på
allt för många år för att min mamma inte skulle bli upprörd.
Det är ingen fantastisk upplevelse och när jag kollar på den
där raden med borrar inser jag att det inte skulle ta så lång tid att knäcka
mig i en tortyrsituation.
Nu har inte jag något överdrivet problem att gå dit. Det är
inte rädslan som infinner sig p toppen av berg och dalbanan när jag är i
väntrummet. Tandsköterskan märkte dock tydligt att jag inte var överdrivet
bekväm när hon skrapade på tänderna med nått instrument.
Under tiden som skrapandet pågick gick tankarna till
huruvida hennes jobb skulle kunna tas över av en robot. Mest troligt inte på ett
tag. Det finns en högst individualiserad rädlsefaktor när någon rör runt med
vassa föremål i munnen. Detta måste tandpersonen agera efter och konstant se
hur rädd personen är och agera efter det. Skulle en robot kunna göra samma sak,
möjligen men det skulle nog vara en svår algoritm att skriva speciellt då rädsla
är individuellt och kan vara både binärt och kontinuerligt. Dvs gå från lugn
till hoppa upp ur stolen eller vara en process som bygger mot något med
stegrande synliga obehagskänslor.
Jobbit: Utifrån hur långa köer de hade skulle nog inte ens
en ordentlig teknisk utveckling ta bort jobb, köerna skulle kunna bli kortare. Man
skulle kunna skriva arlogritmer för att läsa rönkenbilderna och spana efter hål
som markeras på skärmen. Min tandperson var dock så pass rutinerad att hon såg
hålet jag hade tämligen omgående bara genom att kasta ett öga på skärmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar