onsdag 25 mars 2020

Arbetsmarknadsförändring och förlorad identitet


I boken No Ordinary Disruption, (Dobbs et al., 2016) beskrivs den industriella revolutionen som en dans på rosor i jämförelse med den transformationsfas som världsekonomin genomgår för närvarande. Jämfört med den industriella revolutionen bedöms dagens utveckling gå tio gånger snabbare, skalan är 300 gånger större och ger ungefär 3000 gånger större effekt. Även om dessa uppskattningar, över hur fort det går, skulle ligga i bollparkens övre ände ändras inte det faktum att arbetsmarknaden genomgår en snabb omvandling när det gäller kunskapskrav, avkastning på humankapital och löneskillnader. Arbetet är mångas identitet och många kommer förlora sitt jobb och sin identitet.
När jag växte upp publicerades det med jämna mellanrum insändare i lokaltidningen från en vänsterpartist som undertecknade dem med ”arbetslös sågverksarbetare” från Seskarö. Flera år senare fanns inget sågverk på Seskarö men insändarskribenten bar fortfarande titeln sågverksarbetare (utan jobb) som en hedersmedalj. Vi har alla våra medaljer att bära och om någon skulle slita dem av oss skulle vi bli rasande. Den som bär sin hedersmedalj känner sig inte misslyckad. Vad har centrala Detroit, Compton och södra centrala Los Angeles, Sydöstra D.C. och delar av Bronx gemensamt? Utöver dåligt fungerande skolor, droger, vapen så har de – gäng (ej laglydiga). Gäng skapar en känsla av samhörighet och ofta en liten inkomst. Men mest av allt ger gängmedlemskapet en känsla av värdighet.
Vi tar alla en bit av vår identitet och värdighet från sammanhang vi är med i. Någon har gett ut en roman, jobbar på Google, skrev 2.0 på högskoleprovet, är AIK-are och vi vann guld år 1900, 1901, 1911, 1914, 1916, 1923, 1932, 1937, 1992, 1998, 2009. När någon frågar vem vi är berättar vi ofta om jobbet vi gör. Därför ska man inte tro att ens de mest insyltade gängmedlemmarna går med sänkta huvuden och suckar – jag gjorde inget med mitt liv, jag är med i ett gäng. Nej! De säger med stolthet och rak rygg att jag är med i ett gäng, jag är med dem där borta, vi är fruktade och respekterade.
För en stor del av de som är på arbetsmarknaden är de raka ryggarnas tid förbi. Många har förutspått att många jobb kommer att försvinna Stiftelsen för strategisk forskning har i en rapport varnat för att: ”Varannan har ett yrke som inte behövs om tjugo år”. Vilka jobb försvinner? En del forskning tyder på att större delen av medelskicket i lönefördelningen är på väg bort. Den historiska erfarenheter av sådana skiften är inte uppmuntrande.
Arbetsmarknadens struktur är alltid i turbulens, och ekonomer försöker ständigt förklara det nuvarande läget på arbetsmarknaden. Sedan slutet av 1980-talet har arbetsmarknaden i de mest utvecklade länderna blivit alltmer polariserade i form av löner (Acemoglu och Autor, 2011; Adermon och Gustavsson, 2015; Cortes, 2016). Andelen sysselsatta i hög kompetens – hög lön jobb och även låga färdigheter - låga lön har ökat i jämförelse med arbetsandelen i mitten av fördelningen (Goos et al., 2009 och Goos et al., 2010). Samtidigt har det varit en större ökning av lönen i övre och nedre delen av lönefördelningen jämfört med mitten.
Medelinkomstjobben förlorar i förhållande till höga- och lågabetalande jobb. Genom att använda harmoniserade data från Europeiska unionens arbetskraftsundersökningsdata, (Goos m.fl., 2009 och Goos m.fl., 2010) visade två viktiga punkter gällande lönegapsutvecklingen. För det första; i majoritet, 15 av 16 europeiska länder, för vilka data finns tillgängliga, växte andelen högt betalande yrken (med avseende på personer i arbetskraften) i förhållande till de i medellönerna både år 1990 och 2000. För det andra; i alla 16 länder, minskade antalet i medellönejobb i förhållande till lågbetalda yrken. Dessa fynd stöds också av exempelvis Adermon och Gustavsson (2015) som studerade arbetsmönster i Sverige mellan 1975 och 2005.
Det har skett en pågående debatt om konsekvenserna av en försvinnande medelklass (se t.ex. Temin, 2017, Blanchard och Willmann, 2016 eller Mühlau, 2014). Inglehart och Norris (2016) menade att den ekonomiska hypotesen om populismens uppkomst är fel eftersom den har visade att de lägsta lagren av arbetsmarknaden lönemässigt (och de mycket fattiga) inte stöder populistiska partier i någon ovanlig utsträckning. Populism har givetvis många rötter men givet förändringarna på arbetsmarknaden är inte oväntat att medelklassen går mot populism (Se även Analysis of the European Social Survey 1-6 (2002-2014). Reformer koncentrerades till mildra förändrade arbetsmarknadssituationer (t.ex. öka sysselsättning och löner) kan inte tillfredsställa de populistiska kraven i antingen Europa eller USA (Ivarsflaten, 2005). Vidare, de två yrkesgrupper som var mest sannolik att rösta på populistiska rättiga partier i Västeuropa på 1990-talet hade ganska olika åsikter om politikens ekonomiska dimension. De två grupperna var: traditionella industriarbetare - som var för omfattande statligt ingripande - och småföretagare som motsatte sig statligt ingripande i ekonomin.
Det starkaste stöd till populistiska partier kom inte från låginkomstpersoner under perioden 2000-2014. Snarare, mellanklassen tenderade i större utsträckning att påverkas av populister, människor som småföretag och egenföretagare och tekniker. Människor som är beroende av bidrag var mindre benägna att stödja populistiska partier.
Det finns djupa historiska rötter för argumentet att auktoritär populism återspeglar socioekonomiska omvälvningar inom välbärgade samhällen. T.ex. Lipset, (1960), associerar omvälvningarna med fascismens uppkomst i Weimar Tyskland, Poujadism i Frankrike och McCarthyism i USA. Var och en av dessa rörelser fann stöd främst bland den ” petite bourgeoisie” - små entreprenörer, butiksägare, handlare, egenföretagare och oberoende bönder - detta traditionella medelklassfolk såg sin plats i samhället förändras i en negativ riktning.
Därför kan, i Weimar Tyskland, en förklaring till uppkomsten och övertagandet av nazismen vara människor drivna av rädsla för nedåtgående ekonomisk rörlighet och förlust av social status agerade för att minimera förlusterna för dem själva. Vidare har fascistiska partier och extremistiska utnyttjat rädslan och osäkerheter bland dem som förlorade på industrialiseringen. Som argumenterat av Lipset och Bell:
“Extremist movements have much in common. They appeal to the disgruntled and psychologically homeless, to the personal failures, the socially isolated, the economically insecure, the uneducated, unsophisticated, and the authoritarian persons.” Lipset, (s. 175 1960).
Om medelklassen krymper är ett ämne som kan diskuteras men det finns ingen brist på akademiska artiklar som pekar på en försvagning av medelklassen de senaste åren. Teknisk förändring kan än en gång påverka livet för den lägre medelklassen och vi bör inte bli förvånad om det blir någon form av reaktion.


Källor:
Acemoglu and Autor, 2011 Acemoglu, D. and Autor, D. (2011). Skills, tasks and technologies: Implications for employment and earnings. Handbook of labor economics, 4:1043–1171.
Adermon and Gustavsson, 2015 Adermon, A. and Gustavsson, M. (2015). Job polarization and task-biased technological change: Evidence from Sweden, 1975–2005. The Scandinavian Journal of Economics, 117(3):878–917.
Blanchard and Willmann, 2016 Blanchard, E. and Willmann, G. (2016). Trade, education, and the shrinking middle class. Journal of International Economics, 99:263–278.
Cortes, 2016 Cortes, G. M. (2016). Where have the middle-wage workers gone? A study of polarization using panel data. Journal of Labor Economics, 34(1):63–105.
Dobbs et al., 2016 Dobbs, R., Manyika, J., and Woetzel, J. (2016). No ordinary disruption: The four global forces breaking all the trends. PublicAffairs.
Fölster, S. (2014) De nya jobben i Automatiseringens tidevarv. Stiftelsen för strategisk forskning.
Goos et al., 2009 Goos, M., Manning, A., and Salomons, A. (2009). Job polarization in Europe. The American Economic Review, 99(2):58–63.
Goos et al., 2010 Goos, M., Manning, A., Salomons, A., et al. (2010). Explaining job polarization in europe: the roles of technology, globalization and institutions. Technical report, Centre for Economic Performance, LSE.
Inglehart and Norris, 2016 Inglehart, R. and Norris, P. (2016). Trump, Brexit, and the rise of populism: Economic have-nots and cultural backlash.
Ivarsflaten, 2005 Ivarsflaten, E. (2005). The vulnerable populist right parties: No economic realignment fuelling their electoral success. European Journal of Political Research, 44(3):465– 492.
Lipset, 1960 Lipset, S. M. (1960). Political man: The social basis of modern politics.
Mühlau, 2014 Mühlau, P. (2014). Middle class squeeze? Social class and perceived financial hardship in Ireland, 2002-2012. The economic and social review, 45(4, Winter):485–509.
Temin, 2017 Temin, P. (2017). The Vanishing Middle Class: Prejudice and Power in a Dual Economy. MIT Press.

onsdag 4 mars 2020

Recension: Improving the Sustainable Development Goals (Routledge 2019), författare Lars Niklasson.


Recension: Improving the Sustainable Development Goals (Routledge 2019), författare Lars Niklasson.
Ohållbara hållbarhetsmål
I Lars Niklassons bok Improving the Sustainable Development Goals ges en bra översikt och utvärdering över de Hålbarhetsmålen (Sustainable Development Goals) även känt som Agenda 2030 som sats av FN:s medlemsstater. Målen kopplas av Niklasson till teorier om ekonomisk utveckling. Målen må vara storslagna men det konstateras också att en implementeringsstrategi lyser med sin frånvaro. Målen kritiseras milt av Niklasson, något som skulle kunna göras hårdare och görs nedan.  
De 17 målen åtföljs av 169 specifika riktmärken. Målen är en buffé där alla blir mätt men ingen blir nöjd. Alla kan arbeta med ett mål eller ett flertal och göra framsteg. En studie från Ethical Corp fann att mål 8 var i topp 3 av målen som företag är mest angelägna om att engagera sig i, alltså ekonomisk tillväxt – något som kan ses som deras grundmission hur som helst. Andra mer cyniska än jag har kallat dem en utopisk önskelista mer lämpad som ett brev till din goda fe än ett seriöst politiskt ställningstagande eller agenda.
Innan jag går in på det dåliga bör lite beröm ges. Målen är holistiska. Målen berör många frågor vilket är rimligt eftersom fattigdom, miljö och välbefinnande är komplexa, mångfacetterade problem och relaterar till många olika frågor på en gång. Jag kan sympatisera med att målen inte delas upp i miljö, social och ekonomisk, men i stället täcker många av målen alla tre aspekter av hållbarhet. Dock, många mål står i motsats till varandra.
Som miljöekonom ser jag exempelvis en risk i att mål nummer 8 ”anständigt arbete och ekonomisk tillväxt” kan (delvis) stå i motsatsförhållande till att bekämpa klimatförändringar (mål 13). Här kommer två tankar behöva hållas i huvudet samtidigt. 1: ekonomisk tillväxt behövs och följer av att vi tar fram helt nya teknologier, byter ut infrastrukturen för energiproduktion, transporter och konsumtion vilket kommer vara ett av århundradets stora ekonomiska projekt. 2: När miljarder människor lyfts ur fattigdom kommer deras ökade konsumtion av varor och energi driva upp utsläppen ordentligt, speciellt i början.
Det är ingen naturlag att en övergång från fattigdom till rikedom leder till ökade utsläpp – dock är det inte vågat att säga att utsläppsintensiteten har ökat i en betydande majoritet av länderna. Detta kommer sig av att energi till tidig industrialisering har kommit från olja och kol, vind och solenergi har potential att stå för energiförsörjning för personliga behov men för en växande ekonomi finns det betydande problem att inte ha tillförlitlig reglerkraft. Att målen står emot varandra må vara en sak på övergripande nivå finns större problem.   
Det finns ett problem i Mont Everestskala: Hållbarhetsmålen sätter upp en agenda noggrant kalibrerad för att undvika irritation hos världens diktatorer, kleptokrater och århundradens värsta människorättsförbrytare. Sök själv i de 17 målen och du kommer inte att hitta ett enda omnämnande av ordet "demokrati". Av tusentals meningar nämns "mänskliga rättigheter" bara en gång (och inte som egen kategori, men som sekundär punkt). Andra kritiskt viktiga faktorer för att ha ett någorlunda framgångsrikt samhälle som "anti-korruption", "medborgerliga friheter", "yttrandefrihet", "pressfrihet", "oberoende domstolar", "maktfördelning", "fria och rättvisa val" och "civila samhället" är också frånvarande. Med andra ord saknas de grundläggande friheter som underbygger och utvecklar mänsklig utveckling från målekvationen.
Den tredje kritiken är bristen på prioritering av målen samt en riktning gällande vad som bör gå först. Det är som att man har alla komponenter för ett hus liggande framför sig såsom fönster, dörrar, betonggrund, tak och väggar. Alla delar behövs för att bygga ett hus men utan en idé för var man ska börja så kommer byggandet bli besvärligt.
Jonas Grafström