Den
arbetsmarknad som skulle förändras snabbare än någonsin, vilket såg ut att vara
fem år förändrades för många på fem veckor. Omstöpningen av arbetsmarknaden kom
snabbare än väntat och på ett oväntat sätt. Om vi är tillbaka till normalläge
om fem veckor, månader eller år vet vi inte än men vi vet at hur vi lever våra
liv kommer inte vara som förr.
I
nuläget är några branscher ”basically gone”. Hotell, restauranger, flyg,
turism, handel (förutom det som behöver bunkras). Det är rätt många människor
som jobbar i de branscherna. En del av branscherna kommer komma tillbaka, vad
skulle jag inte ge för att sitta där det är en massa människor och sol. Men i
andra fall så har nya levnadsmönster satt sig som känns rätt bra.
När
vi vandrar genom städerna kommer affärslokaler som tidigare sprudlade av liv
att vara förbommade. Många hade nog klarat sig några år till i konkurrensen med
de av teknologi födda nya köpmönstren, i vanliga fall, men med en vinst som var
minimal. Många affärsinnehavare hade nog egentligen fått ut mer varje månad genom
att stänga och skaffa ett annat jobb men känslan av att ha sitt eget kan i
många fall vara viktigare än pengar. Det är dock en helt annan sak att starta upp
något efter krisen med vetskapen att man inte kommer tjäna några pengar.
Samtidigt
skakas sättet vi lever våra liv om i grunden. Vi måste alla köpa fler saker på nätet
då vi rekommenderas att inte ta lokaltrafiken in till staden, och det fungerar
bra och är billigare. Mat beställs hem i en kavalkad av nya appar. Många av oss
köpte redan mycket men många, speciellt de vi kallar riskgrupper i den äldre
generationen, köpte inget alls, jag sneglar åt mina föräldrars håll. Alla tvingas
vi nu att leva på nya sätt.
Distansundervisning
och möten på videolänk är ingen ny uppfinning, det fanns när jag började doktorera
för nästa tio år sedan men det var inget vi försökte använda i någon större
utsträckning, inte ens för några månader sedan. Idag är det nästan det enda
sättet att mötas och undervisa.
Vi
vet inte hur länge hemmasittandet varar men om det är några månader till så
kommer en ny årskurs universitetsstudenter börja utan att de flyttar till sin
studentstad. Om möjligheten att mötas är begränsade varför skulle någon flytta
in i en studentbostad i en stad man inte känner någon för att sitta och lyssna
på föreläsningar som ändå sänds online? Det hela kanske blir en välsignelse för
utflyttningsorterna. Ungdomarna blir låsta där de är utan att kunna finna jobb
i storstaden. Det kan vara tid nog för att stadga sig och lägga flyttplanerna
på hyllan.
På
tal om möten, varför lägger jag tid på att flyga till Luleå eller London för ett
möte på en till två timmar när det fungerar hyggligt på Zoom. Och i ärlighetens
namn så får jag rätt mycket gjort på hemmakontoret, speciellt när man räknar
med tiden det tar att göra sig i ordning och pendla in till stan.
När
det är slut kommer vi resa oss. Även om många gamla krogimperier har fallit ner
i konkursens klor. Så kommer nya växa fram. Kontoren kanske blir mindre men en
helt ny infrastruktur för distansarbete och möten ska byggas. Kanske kommer
alla kontor ha ett bra videokonferensrum. Hur vi bor kommer ändras och hemmets
storlek och utformning kommer bli viktigare vad hade jag och frun inte gjort
för ett till rum så jag slapp sitta i sovrummet när hon har telefonmöten.
En
ny värld kommer resa sig ur den gamla. Det blir en jobbig omställning men
slutresultatet ser jag framemot.
