onsdag 16 augusti 2017

Vinnaren tar allt



The winner takes it all
The loser standing small
-          ABBA

Vi är generellt rätt förlåtande med inkomstskillnader. Om alla i en ekonomi var garanterade en lika stor inkomst skulle väldigt få investera tid på att arbeta hårt eller vidareutbilda sig. Valet står därmed mellan ekonomisk förbättring eller som bäst stagnation.

På senare år har dock våran villighet att överlåta helt åt marknadskrafterna att sätta löner och belöna insatser prövats hårt då dels företagsledares löner dragit iväg men även 19 åriga apputvecklare. Att fotbollslaget Manchester citys försvarslinjes lönekuvert har kostat mer än landet Bosniens försvar har vi inte reagerat nämnvärt på ännu.  

Lönerna för de som tjänar bäst har växt explosionsartat medans vissa yrkesgrupper har stått och stampat. Det klassiska perspektivet på löneskillnader fungerar inte för att förklara löneskillnader. I detta har man antagit att lönen är en funktion av exempelvis ålder, utbildningsnivå, år på arbetsmarknaden etc. 

Rabo Karabekian är hjälten i Kurt Voonegut´s novel Blue Beard, hjälten är en relativt okänd målare som håller på med den expressionistiska stilen. I boken inser Rabo att an och alla andra med halvhygglig talang inte längre har nått värde i och med tryckpressen och radion. Någon med måttlig talang hade för 1000 år sedan varit byns hjälte men nu måste denna ge upp och söka ett nytt arbete. Massmedia gör att denna måste konkurrera med de som är bäst i världen. Hela planeten kan sitta oh vara nöjd med endast ett dussin artister att lyssna på. När musik kan spelas in så är världens bästa sopran på alla platser, under alla tidpunkter på dygnet, samtidigt. 

På samma sätt är det i idrottsvärlden. Även om tusentals spelare går matcher varje år på en professionell nivå så går nästan alla reklampengar till de tio i toppen. Den som är top 50 kommer sällan få ett par skor uppkallade efter sig eller sälja rackets med autografer på. I en Zlatan economics ekonomi är det väldigt få vinnare. Exempelvis, för att producera en storfilm krävs det tusentals personer som arbetar med den. Skillnaden mellan platt fall och ekonomisk framgång ligger dock oftast i händerna på ett 10-tal personer. Regigören, huvudrollsinnehavaren och kanske några till. Inom nöjesvärlden och sport har vinnaren-tar-allt ekonomin länge funnits men den sprider sig också mot den vanliga företagsekonomin. När det gäller vanliga produkter i en mataffär finns det begränsat med utrymme. De flingor som får den bästa platsen kommer sälja betydligt mer än den som får den sämsta nere i hörnet vid golvet. Oavsett om skillnaden på dem är liten kommer placeringen få stora säljkonsekvenser. 

När enbart en marginell skillnad i kvalitén avgör vilken produkt som kommer uppskattas av konsumenterna blir det exponentiellt viktigare att anställa de bästa i branschen. Detta skapar en ny klass av ”okända kändisar” anställda som företag konkurrerar stenhårt om för att de sägs vara bäst i branschen, på antingen design eller reklam. Deras närvar kan innebära skillnaden mellan att vara bäst och näst bäst. Även om vi vanliga konsumenter inte vet om det så är dessa anställda superstjärnor inom sina begränsade områden.

Tempot i förändringarna i hemmet



Ny teknik implementeras snabbare än någonsin tidigare. Som leverantör av ny teknik är det givetvis positivt men ny teknik innebär nya konsumtionsmönster och att äldre produkter får träda tillbaka. När 1900-talets historia berättas om 100 år kommer teknikens effekter på kommunikation, fritid och jobb säkerligen vara ett av de större perspektiven som tas upp. I början av seklet fanns knappt någon kommunikation eller nöjesindustri som hade verksamhet på ett område större än några kilometer. Det fanns små bokförlag och lokala tidningar samt teatrar i vissa orter. Under de första 25 åren förekom knappt tanken på massmedia. Nu när 1900-talet är slut har sammansmältningen av de enorma telekommunikations- och nöjesindustrierna smält ihop till att bli grunden för våran ekonomiska tidsålder.  
Underhållning har blivit individualiserad. Vi behöver inte längre samordna vårt media användande med andra. Förr spelades musikstycken, radioprogram och bio vid ett tillfälle tidsmässigt. Under seklets andra hälft fördes televisionen in i hemmen i en takt som var 5 gånger snabbare än andra uppfinningar. I televisionens barndom påpekade poeten T.S Eliot att: ”Det är ett underhållningsmedium som låter miljoner människor lyssna till samma roliga historia på samma gång men ändå känna sig ensam.”
Uppfinning
Privat anskaffning börjar (>1%)
Antal år till 75% av hushållen har produkten
Telefon
1890
67
Bil
1908
52
Damsugare
1913
48
Kylskåp
1925
23
Radio
1923
14
Video
1980
12
TV
1948
7

Tempot på hur förändringen accelererade är häpnadsväckande med historiska mått mätt.

måndag 7 augusti 2017

Flygen blir pilotlösa



Jag har åkt i bilar som har haft en viss grad av självstyre och det har känts okej. Fickparkeringen har enbart varit skönt att bilen utför själv. När vi håller på att vänja sig vid förarlösa bilar kommer nästa steg i transportsektorn upp över horisonten: pilotlösa flygplan. Det finns flera fördelar med att låta passagerarplanen styra sig själva enligt schweiziska banken UBS. Det skulle kunna både höja säkerheten och medföra "betydande ekonomiska fördelar" för flygbolagen.
Flygbolagen i världen beräknas enligt UBS kunna spara motsvarande 285 miljarder kronor, om planen var pilotlösa. Besparingarna skulle komma i form av insparade löner lägre försäkringskostnader och lägre bränslekostnader och slippa lösa problem såsom att en pilot kan bli sjuk och inte kunna ta en flygning. Ett sätt att fasa in tekniken skull kunna vara, enligt UBS, att minska antalet piloter i cockpit till en, med en kompletterande andrepilot på marken.
Den svåraste barriären att komma över, utöver att lösa det tekniska är passagerarnas rädslor. I en undersökning med 8.000 svarande uppgav mer än hälften - 54 procent att de inte vill åka i ett pilotlöst flygplan, 17 procent var positivt inställda. I den yngre åldersgruppen var inställningen till pilotlösa flygplan dock högre. I åldersgruppen 18-30 år kan 30 procent tänkasig att sitta i ett plan utan kapten i cockpit.