Jobb som är långt från att automatiseras – tandläkare.

Jag var hos tandläkaren förra veckan för första gången på allt för många år för att min mamma inte skulle bli upprörd.

Det är ingen fantastisk upplevelse och när jag kollar på den där raden med borrar inser jag att det inte skulle ta så lång tid att knäcka mig i en tortyrsituation.

Nu har inte jag något överdrivet problem att gå dit. Det är inte rädslan som infinner sig p toppen av berg och dalbanan när jag är i väntrummet. Tandsköterskan märkte dock tydligt att jag inte var överdrivet bekväm när hon skrapade på tänderna med nått instrument. 

Under tiden som skrapandet pågick gick tankarna till huruvida hennes jobb skulle kunna tas över av en robot. Mest troligt inte på ett tag. Det finns en högst individualiserad rädlsefaktor när någon rör runt med vassa föremål i munnen. Detta måste tandpersonen agera efter och konstant se hur rädd personen är och agera efter det. Skulle en robot kunna göra samma sak, möjligen men det skulle nog vara en svår algoritm att skriva speciellt då rädsla är individuellt och kan vara både binärt och kontinuerligt. Dvs gå från lugn till hoppa upp ur stolen eller vara en process som bygger mot något med stegrande synliga obehagskänslor. 

Jobbit: Utifrån hur långa köer de hade skulle nog inte ens en ordentlig teknisk utveckling ta bort jobb, köerna skulle kunna bli kortare. Man skulle kunna skriva arlogritmer för att läsa rönkenbilderna och spana efter hål som markeras på skärmen. Min tandperson var dock så pass rutinerad att hon såg hålet jag hade tämligen omgående bara genom att kasta ett öga på skärmen.