The winner
takes it all
The loser standing small
The loser standing small
-
ABBA
Vi är generellt rätt förlåtande med inkomstskillnader. Om
alla i en ekonomi var garanterade en lika stor inkomst skulle väldigt få
investera tid på att arbeta hårt eller vidareutbilda sig. Valet står därmed
mellan ekonomisk förbättring eller som bäst stagnation.
På senare år har dock våran villighet att överlåta helt åt
marknadskrafterna att sätta löner och belöna insatser prövats hårt då dels
företagsledares löner dragit iväg men även 19 åriga apputvecklare. Att
fotbollslaget Manchester citys försvarslinjes lönekuvert har kostat mer än
landet Bosniens försvar har vi inte reagerat nämnvärt på ännu.
Lönerna för de som tjänar bäst har växt explosionsartat
medans vissa yrkesgrupper har stått och stampat. Det klassiska perspektivet på
löneskillnader fungerar inte för att förklara löneskillnader. I detta har man antagit
att lönen är en funktion av exempelvis ålder, utbildningsnivå, år på
arbetsmarknaden etc.
Rabo Karabekian är hjälten i Kurt Voonegut´s novel Blue
Beard, hjälten är en relativt okänd målare som håller på med den expressionistiska
stilen. I boken inser Rabo att an och alla andra med halvhygglig talang inte
längre har nått värde i och med tryckpressen och radion. Någon med måttlig
talang hade för 1000 år sedan varit byns hjälte men nu måste denna ge upp och
söka ett nytt arbete. Massmedia gör att denna måste konkurrera med de som är
bäst i världen. Hela planeten kan sitta oh vara nöjd med endast ett dussin
artister att lyssna på. När musik kan spelas in så är världens bästa sopran på
alla platser, under alla tidpunkter på dygnet, samtidigt.
På samma sätt är det i idrottsvärlden. Även om tusentals
spelare går matcher varje år på en professionell nivå så går nästan alla
reklampengar till de tio i toppen. Den som är top 50 kommer sällan få ett par
skor uppkallade efter sig eller sälja rackets med autografer på. I en Zlatan
economics ekonomi är det väldigt få vinnare. Exempelvis, för att producera en
storfilm krävs det tusentals personer som arbetar med den. Skillnaden mellan
platt fall och ekonomisk framgång ligger dock oftast i händerna på ett 10-tal
personer. Regigören, huvudrollsinnehavaren och kanske några till. Inom nöjesvärlden
och sport har vinnaren-tar-allt ekonomin länge funnits men den sprider sig också
mot den vanliga företagsekonomin. När det gäller vanliga produkter i en
mataffär finns det begränsat med utrymme. De flingor som får den bästa platsen
kommer sälja betydligt mer än den som får den sämsta nere i hörnet vid golvet. Oavsett
om skillnaden på dem är liten kommer placeringen få stora säljkonsekvenser.
När enbart en marginell skillnad i kvalitén avgör vilken
produkt som kommer uppskattas av konsumenterna blir det exponentiellt viktigare
att anställa de bästa i branschen. Detta skapar en ny klass av ”okända kändisar”
anställda som företag konkurrerar stenhårt om för att de sägs vara bäst i branschen,
på antingen design eller reklam. Deras närvar kan innebära skillnaden mellan
att vara bäst och näst bäst. Även om vi vanliga konsumenter inte vet om det så
är dessa anställda superstjärnor inom sina begränsade områden.