async src="//pagead2.googlesyndication.com/pagead/js/adsbygoogle.js"> async src="//pagead2.googlesyndication.com/pagead/js/adsbygoogle.js">

måndag 30 juli 2018

Recension av: The Case Against Education – Why the Education System Is a Waste of Time and Money.


Tänk dig att du står inför två val. Antingen får du ett diplom av det amerikanska elituniversitetet Harvard som säger att du har genomgått en femårig masterutbildning där, alternativt genomgår du en femårig utbildning där gratis men får ingen examen. I The Case Against Education – Why the Education System Is a Waste ofTime and Money. (Princeton University Press, 2018) menar Bryan Caplan, professor på George Mason University, att arbetsmarknadsmässigt är det bättre att ta diplomet och strunta i utbildningen, högre utbildning är nämligen (i USA) till överväldigande del ”signalering” – 80 procent uppskattningsvis, där 20 procent lämnas för andra faktorer.
Caplans centrala tes är att en majoritet av nyttan, för en individ, utbildning medför kan tillskrivas signalering – inte humankapitaluppbyggnad. Alltså, en examen ökar inte studentens färdigheter eller kunskaper väsentligt. En examen signalerar däremot till arbetsgivare att du har vissa önskvärda egenskaper, såsom intelligens, samvetsgrannhet och konformitet. Om Caplan har rätt medför det en radikal förändring i perspektiv på högre utbildning som därmed i det mest extrema scenariot degraderas till personalavdelningar för arbetsgivare.
Att högre utbildning är en personalavdelning för arbetsgivare må vara hänt men Caplan skjuter vidare på den högre utbildningen. Signaleringens syfte är ofta hierarkiska - den markerar dig relativt till dina kamrater. Om fler människor uppnår en viss kvalifikation såsom en universitetsexamen, berättar sorteringsmekanismen, examen, mindre för arbetsgivare, vilket leder till examensinflation eftersom människor behöver ytterligare kvalifikationer för att sticka ut. Till exempel, vissa jobb som tidigare krävde en kandidatutbildning behöver nu en mastersutbildning – i de kandidatutbildades kungarike är den masterutbildade kung.
Utbildningssignalering innebär alltså att det ofta är rationellt för individer att utbilda sig mer än vad som är samhällsekonomiskt. Tänk dig en konsert. Om några få i publiken ställer sig upp kommer dessa tillfälligt att se scenen bättre. Om personen framför en står upp den bakom stå upp för att inte skymmas. Slutresultatet blir att alla är mindre bekväma och ingen ser bättre. På samma sätt, när alla omkring en utbildar sig innebär det en allt större kostnad för individen att hålla sig jämsides.
Enligt Caplan sker en mycket lite del av en individs lärande i formell utbildning och att mycket lite av löneförhöjningen som universitetsutbildning generellt medför kommer från praktiska färdigheter eller kunskap som förvärvas i klassrummet. Utbildning, i dess nuvarande form är mestadels slöseri med tid och pengar. Caplan framlägger överlag övertygande argument och forskning för att stödja sitt dramatiska påstående och en betydande del av boken fokuserar på utmaningen att mäta och observera vad elever faktiskt lär sig. Pusslet är varför arbetsgivare ändå belönar en så gott som "värdelösa" högskoleexamen genom att ge dess innehavare jobbet före den med gymnasieexamen som ansöker om samma jobb, och till och med ibland kräver högskoleexamen för jobb som inte är relaterat till något som lärs på högskolan.
Caplan beskriver ett antal teorier om varför universitetsutbildade ofta tjänar mer än gymnasieutbildade, primärt handlar det om Humankapitalteori och Signaleringsteori. Den första teorin, som Caplan mestadels vänder sig emot, är humankapitalteorin. Förenklat säger humankapitalteorin att utbildning ger färdigheter som man senare får betalt för - alltså utbildning gör individen mer produktiv. Caplan framhärdar dock att teorin om signalering är den en korrektare beskrivning av verkligheten. Signaleringsteorin vidhåller att utbildning ger högre lön men inte för att du lär dig något utan för att du blir certifierad som en person som kan lära sig saker.
Även om argumenten är övertygande för att utbildning är (till stor del) en signaleringsmekanism går det att kritisera Caplans argumentation om att mycket av det vi lär oss i skolorna är onödigt. Exempelvis argumenterar Caplan att studenters studier utländska språk är meningslöst i den amerikanska ekonomin. Detta då invandringen till landet gör att arbetsgivarna har en stor reserv av språkkunniga människor. Caplan har en övergripande poäng i att många av oss som läste högstadietyska inte har haft så stor användning av de hundratals lektionstimmarna men det är inte ett hundraprocentigt argument för att ta bort undervisning i ett ämne som kan se onödigt ut. En professionell fotbollsspelare kommer inte lägga sig ner på fotbollsplanen och göra armhävningar under en match. Armhävningar är fortfarande något spelare tränar på för att de stärker olika muskler som kommer at användas. Ytterst få må använda kvadratiska ekvationer i arbetslivet men åtminstone linjära ekvationer är bra att kunna om man exempelvis ska räkna ut hur långt man kommer med den återstående bensinen i bilen.
En rättvis läsning av boken skulle nog säga att han inte avfärdar bildning, snarare den man får via den högre utbildningen till en kostnad av hundratusentals kronor för sig själv och skattebetalarna. Hans avfärdande utbildning till exempelvis historiker med motivationen att "nästan ingen blir en historiker". Varje år tar 34,000 studenter en examen i historia i USA samtidigt som det i hela landet enbart finns 3,500 verksamma historiker. Samma sak för psykologer, där tar 94,000 personer ut en examen medans det totalt i landet finns 174,000 tjänster. Caplan menar att det extra belopp som (amerikaner) uppskattas tjäna på högre utbildning i förhållande till de med enbart gymnasieutbildning är vilseledande som vägledning för om man ska påbörja en högre utbildning i syfte att tjäna pengar. Caplan avslutar med att hävda att subventionerna till utbildning borde minskas snarare än öka.
Utbildning är ett tacksamt ämne att engagera läsare kring; delvis för att vi alla har gått i skolan i alla fall några år och i andra fall decennier. Vår fleråriga erfarenhet tenderar att få oss att tro att våra erfarenheter kan hjälpa oss att förstå utbildningens effekter. Det är dock också möjligt att våra erfarenheter lurar oss. Bara för att minnet av kemilektionen i 7:e klass är diffus betyder det inte att lektionen inte hade någon inverkan. Caplan avfärdar dock detta genom att jämföra det med en person med ”hoarding-beteende” det vill säga en person som samlar på allt möjligt skräp och till slut har sin bostad full med allt från nödvändiga saker till alla reklamblad som deltas ut de senaste 10 åren. Caplan menar att de som säger att ”en dag kan detta skräp ha en användning” är lika kloka som de som säger ”en dag kan min kunskap i ett utdött språk ha en användning”.
I sitt ibland mindre än milda avfärdande av kunskap är en svaghet hos Caplan, även om hans argument är hyggligt balanserande. Den breda bildningen som utbildning medför har värden som är svåra att ekonomiskt kvantifiera. Det är ibland viktigt att förstå vad "Achilleshäl" betyder eller varför Ulysses knöt sig till en mast. En av mina reskamrater greppade inte konceptet ”Spartanskt” hotell och var besviken, men fick sedan lära sig om de gamla grekerna. Dessa små kulturella referenser är en del av vardaglig kommunikation och att känna dem hjälper oss att bättre förstå världen, även om de inte går att mäta statistiskt den procentuella ökningen av månadslönen vid 43 års ålder om man besitter kunskapen.
Den omfattande diskussionen om signalering påminde mig om en scen i filmen Good Will Hunting (1997) där Matt Damon spelar ett självlärt universalgeni. Damon och hans arbetarklasskompisar är inne på en studentbar där han hör en historiestudent pretentiöst orerar. Historiestudenten försöker få det att låta som att det är hans egna idéer men Damons karaktär känner igen plagiaten från akademiska verk han har läst. Efter att under förödmjukande former ha påpekat detta säger Damons karaktär att om det är något i livet som han lärt sig så är det att: ”… du spenderade 150,000 dollar på en ******* utbildning som du kunde ha fått för mindre än 1,5 dollar i förseningsavgifter på ett offentligt bibliotek”.
Studenten svarade:
“Men jag kommer ha en utbildning, och du kommer att servera mina barn pommes frites på en drive-through när vi är på väg mot en skidsemester”.
Mitt hjärta är med Damons karaktär, men mitt huvud måste acceptera, speciellt efter att ha läst Caplan, att studenten har en poäng.

Jonas Grafström, doktor i nationalekonomi som jobbar som forskare på Ratio – Näringslivets forskningsinstitut och gästlektor på Luleå tekniska universitet.

fredag 1 juni 2018

Osaklig DI-ledare om osaklighet i flygskatten.














onsdag 1 november 2017

E-handeln tar över - mot 20%



På logistikcenter runt om planeten ligger dockor, tv-apparater, mat och böcker. Varorna väntar på att levereras till kunder som beställt de från hemmets lugna vrå. En del av värdeförslaget som online-shopping erbjuder är att istället för att bege sig till Bromma Blocks vilket skulle ta en timme av dagen om man behöver några grejer från Apoteket samt en ny bok så kan man sätta sig ner de sista 5 minuterna på jobbet för att beställa en hemleverans till dörren mellan 18-22 när man ändå är hemma. Vad ens tid är värd är givetvis olika men att komma hem en timme tidigare slår för många de 29 kronor man får betala i fraktkostnad, om det är en fraktkostnad.
Under det senaste årtiondet har den globala e-handeln expanderat med i genomsnitt 20 % per år, samtidigt har de traditionella affärerna på en del platser haft svårt att hålla lönsamheten.[1] E-handelns andel av den totala varuhandeln är dock blygsam med 8,5 % över hela världen.[2] Andelen varierar från land till land vilket är naturligt med tanke på internets utbyggnad, ekonomiska faktorer och handels traditioner. Sydkorea är det landet i världen som kommit längst med e-handel, procentandel av detaljhandeln online uppgick det till 18 %, enligt Euromonitor, ett forskningsföretag. I USA som är världens största konsumentmarknad, utgjorde e-handeln cirka 10 % av den totala marknaden. Med tillväxttakten på 20 procent skulle andelen e-handel gå från 10 till 20 procent på mindre än en svensk mandatperiod.
E-handeln i Sverige befinner i sig en stark tillväxtfas där omsättningen på nätet fortsätter att öka. Handels Utredningsinstitut följer sedan år 2000 den svenska detaljhandelns utveckling på nätet genom e-barometern. I en rapport över 2 kvartalet 2017 presenterades siffror som borde skärma den traditionella handeln.[3] Tillväxt summerades till 15 procent. E-handeln nådde i och med detta en brytpunkt och stod för hela sällanköpvaruhandelns försäljningstillväxt under första halvan av året. Svenska konsumenter e-handlare med en ökad frekvens och lägger allt större summor pengar på köpen.
När det kommer till delbranscherna var det barnartiklar och leksaker som utvecklades starkast, tillväxten var 24 procent. Hemelektronik som är en mogen bransch inom e-handeln gick upp 17 procent. Kläder/skor ökade 14 procent medans bygghandeln gick upp 20 procent. Den mest markanta förändringen bland varukategorierna jämfört med andra kvartalet 2016, är att andelen konsumenter som uppger att de handlar dagligvaror (tänk mat) på nätet har ökat från 5 procent per månad för ett år sedan, till 9 procent i år. Det är en enorm ökning.
Det finns all anledning att tro att e-handeln kan blir mycket större, betydligt snabbare än vad den är idag. I rika länder växter en generation upp med en helt annan vana att köpa varor på nätet än vad deras mor och farföräldrar hade. Den unga generationen lägger en stor del av sina inkomster just på att köpa på nätet istället för i traditionella affärer.  I fattigare kommer stigande inkomster och spridningen av mobiltelefoner att ge fler kunder online.
Den obevekliga tillväxten i e-handel kan så småningom stöta emot naturliga gränser. I Amerika har Frederick Smith, grundare och verkställande direktör i FedEx, ett logistikföretag, varnat för att stigande fraktkostnader kan göra e-handel mindre attraktiv. Här finns dock en branch för företag att ge sig in i, det finns ett problem i att exempelvis utlämningsställena är för få men detta borde vara lösningsbart.

Eftersom detaljhandeln berör hela ekonomin och samhället påverkar utvecklingen i handeln samhället långt bortom branschen själv. I många länder är detaljhandel den största enskilda privata arbetsgivaren. I Amerika står detaljhandeln för en på nio jobb. År 2009 arbetade ungefär 550 000 människor inom handeln, vilket var cirka 12 procent av sysselsättningen.[4]
Allt är inte mörker i handeln. Små och nya företag kan utmana stora, etablerade, tack vare det lätta att sälja varor online. Konsumenterna har redan fått många fördelar, med utsikter för vidare förbättring. Konsumenterna kan njuta av ett bredare val av varor och större transparens gällande priser än någonsin tidigare. I stället för att spendera tid på att resa till olika affärer, plocka upp varor och vänta i köer, kan de nu göra andra saker. Företagen kan inte längre ta konsumenterna för givet, de måste hela tiden konkurrerar om att erbjuda bättre produkter, större bekvämlighet och bättre service.


[1] https://trellis.co/blog/top-10-ecommerce-markets-by-country/
[2] https://www.economist.com/news/special-report/21730546-e-commerce-transforming-business-and-daily-life-mostly-better-says-charlotte
[3] http://www.hui.se/statistik-rapporter/index-och-barometrar/e-barometern
[4] http://www.handelnshistoria.se/ekonomi/statistik/manniskor-i-handeln/