Den arbetsmarknad som skulle förändras snabbare än någonsin, vilket såg ut att vara fem år förändrades för många på fem veckor. Omstöpningen av arbetsmarknaden kom snabbare än väntat och på ett oväntat sätt. Om vi är tillbaka till normalläge om fem veckor, månader eller år vet vi inte än men vi vet at hur vi lever våra liv kommer inte vara som förr.
I nuläget är några branscher ”basically gone”. Hotell, restauranger, flyg, turism, handel (förutom det som behöver bunkras). Det är rätt många människor som jobbar i de branscherna. En del av branscherna kommer komma tillbaka, vad skulle jag inte ge för att sitta där det är en massa människor och sol. Men i andra fall så har nya levnadsmönster satt sig som känns rätt bra.
När vi vandrar genom städerna kommer affärslokaler som tidigare sprudlade av liv att vara förbommade. Många hade nog klarat sig några år till i konkurrensen med de av teknologi födda nya köpmönstren, i vanliga fall, men med en vinst som var minimal. Många affärsinnehavare hade nog egentligen fått ut mer varje månad genom att stänga och skaffa ett annat jobb men känslan av att ha sitt eget kan i många fall vara viktigare än pengar. Det är dock en helt annan sak att starta upp något efter krisen med vetskapen att man inte kommer tjäna några pengar.
Samtidigt skakas sättet vi lever våra liv om i grunden. Vi måste alla köpa fler saker på nätet då vi rekommenderas att inte ta lokaltrafiken in till staden, och det fungerar bra och är billigare. Mat beställs hem i en kavalkad av nya appar. Många av oss köpte redan mycket men många, speciellt de vi kallar riskgrupper i den äldre generationen, köpte inget alls, jag sneglar åt mina föräldrars håll. Alla tvingas vi nu att leva på nya sätt.
Distansundervisning och möten på videolänk är ingen ny uppfinning, det fanns när jag började doktorera för nästa tio år sedan men det var inget vi försökte använda i någon större utsträckning, inte ens för några månader sedan. Idag är det nästan det enda sättet att mötas och undervisa.
Vi vet inte hur länge hemmasittandet varar men om det är några månader till så kommer en ny årskurs universitetsstudenter börja utan att de flyttar till sin studentstad. Om möjligheten att mötas är begränsade varför skulle någon flytta in i en studentbostad i en stad man inte känner någon för att sitta och lyssna på föreläsningar som ändå sänds online? Det hela kanske blir en välsignelse för utflyttningsorterna. Ungdomarna blir låsta där de är utan att kunna finna jobb i storstaden. Det kan vara tid nog för att stadga sig och lägga flyttplanerna på hyllan.
På tal om möten, varför lägger jag tid på att flyga till Luleå eller London för ett möte på en till två timmar när det fungerar hyggligt på Zoom. Och i ärlighetens namn så får jag rätt mycket gjort på hemmakontoret, speciellt när man räknar med tiden det tar att göra sig i ordning och pendla in till stan.
När det är slut kommer vi resa oss. Även om många gamla krogimperier har fallit ner i konkursens klor. Så kommer nya växa fram. Kontoren kanske blir mindre men en helt ny infrastruktur för distansarbete och möten ska byggas. Kanske kommer alla kontor ha ett bra videokonferensrum. Hur vi bor kommer ändras och hemmets storlek och utformning kommer bli viktigare vad hade jag och frun inte gjort för ett till rum så jag slapp sitta i sovrummet när hon har telefonmöten.
En ny värld kommer resa sig ur den gamla. Det blir en jobbig omställning men slutresultatet ser jag framemot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar