Tänk dig att du står inför två val. Antingen får du
ett diplom av det amerikanska elituniversitetet Harvard som säger att du har
genomgått en femårig masterutbildning där, alternativt genomgår du en femårig
utbildning där gratis men får ingen examen. I The Case Against Education – Why the Education System Is a Waste ofTime and Money. (Princeton
University Press, 2018) menar Bryan Caplan, professor på George Mason
University, att arbetsmarknadsmässigt är det bättre att ta diplomet och strunta
i utbildningen, högre utbildning är nämligen (i USA) till överväldigande del ”signalering”
– 80 procent uppskattningsvis, där 20 procent lämnas för andra faktorer.
Caplans centrala tes är att en majoritet av nyttan,
för en individ, utbildning medför kan tillskrivas signalering – inte
humankapitaluppbyggnad. Alltså, en examen ökar inte studentens färdigheter
eller kunskaper väsentligt. En examen signalerar däremot till arbetsgivare att
du har vissa önskvärda egenskaper, såsom intelligens, samvetsgrannhet och
konformitet. Om Caplan har rätt medför det en radikal förändring i perspektiv
på högre utbildning som därmed i det mest extrema scenariot degraderas till
personalavdelningar för arbetsgivare.
Att högre utbildning är en personalavdelning för
arbetsgivare må vara hänt men Caplan skjuter vidare på den högre utbildningen.
Signaleringens syfte är ofta hierarkiska - den markerar dig relativt till dina
kamrater. Om fler människor uppnår en viss kvalifikation såsom en
universitetsexamen, berättar sorteringsmekanismen, examen, mindre för
arbetsgivare, vilket leder till examensinflation eftersom människor behöver
ytterligare kvalifikationer för att sticka ut. Till exempel, vissa jobb som
tidigare krävde en kandidatutbildning behöver nu en mastersutbildning – i de
kandidatutbildades kungarike är den masterutbildade kung.
Utbildningssignalering innebär alltså att det ofta är
rationellt för individer att utbilda sig mer än vad som är samhällsekonomiskt.
Tänk dig en konsert. Om några få i publiken ställer sig upp kommer dessa
tillfälligt att se scenen bättre. Om personen framför en står upp den bakom stå
upp för att inte skymmas. Slutresultatet blir att alla är mindre bekväma och
ingen ser bättre. På samma sätt, när alla omkring en utbildar sig innebär det
en allt större kostnad för individen att hålla sig jämsides.
Enligt Caplan sker en mycket lite del av en individs
lärande i formell utbildning och att mycket lite av löneförhöjningen som
universitetsutbildning generellt medför kommer från praktiska färdigheter eller
kunskap som förvärvas i klassrummet. Utbildning, i dess nuvarande form är
mestadels slöseri med tid och pengar. Caplan framlägger överlag övertygande
argument och forskning för att stödja sitt dramatiska påstående och en betydande
del av boken fokuserar på utmaningen att mäta och observera vad elever faktiskt
lär sig. Pusslet är varför arbetsgivare ändå belönar en så gott som
"värdelösa" högskoleexamen genom att ge dess innehavare jobbet före
den med gymnasieexamen som ansöker om samma jobb, och till och med ibland kräver
högskoleexamen för jobb som inte är relaterat till något som lärs på högskolan.
Caplan beskriver ett antal teorier om varför
universitetsutbildade ofta tjänar mer än gymnasieutbildade, primärt handlar det
om Humankapitalteori och Signaleringsteori. Den första teorin, som Caplan
mestadels vänder sig emot, är humankapitalteorin. Förenklat säger
humankapitalteorin att utbildning ger färdigheter som man senare får betalt för
- alltså utbildning gör individen mer produktiv. Caplan framhärdar dock att
teorin om signalering är den en korrektare beskrivning av verkligheten. Signaleringsteorin
vidhåller att utbildning ger högre lön men inte för att du lär dig något utan
för att du blir certifierad som en person som kan lära sig saker.
Även om argumenten är övertygande för att utbildning
är (till stor del) en signaleringsmekanism går det att kritisera Caplans argumentation
om att mycket av det vi lär oss i skolorna är onödigt. Exempelvis argumenterar
Caplan att studenters studier utländska språk är meningslöst i den amerikanska
ekonomin. Detta då invandringen till landet gör att arbetsgivarna har en stor
reserv av språkkunniga människor. Caplan har en övergripande poäng i att många
av oss som läste högstadietyska inte har haft så stor användning av de
hundratals lektionstimmarna men det är inte ett hundraprocentigt argument för
att ta bort undervisning i ett ämne som kan se onödigt ut. En professionell
fotbollsspelare kommer inte lägga sig ner på fotbollsplanen och göra
armhävningar under en match. Armhävningar är fortfarande något spelare tränar
på för att de stärker olika muskler som kommer at användas. Ytterst få må
använda kvadratiska ekvationer i arbetslivet men åtminstone linjära ekvationer
är bra att kunna om man exempelvis ska räkna ut hur långt man kommer med den
återstående bensinen i bilen.
En rättvis läsning av boken skulle nog säga att han
inte avfärdar bildning, snarare den man får via den högre utbildningen till en
kostnad av hundratusentals kronor för sig själv och skattebetalarna. Hans
avfärdande utbildning till exempelvis historiker med motivationen att
"nästan ingen blir en historiker". Varje år tar 34,000 studenter en
examen i historia i USA samtidigt som det i hela landet enbart finns 3,500
verksamma historiker. Samma sak för psykologer, där tar 94,000 personer ut en
examen medans det totalt i landet finns 174,000 tjänster. Caplan menar att det extra belopp som (amerikaner)
uppskattas tjäna på högre utbildning i förhållande till de med enbart
gymnasieutbildning är vilseledande som vägledning för om man ska påbörja en
högre utbildning i syfte att tjäna pengar. Caplan avslutar med att hävda att
subventionerna till utbildning borde minskas snarare än öka.
Utbildning är ett tacksamt ämne att engagera läsare
kring; delvis för att vi alla har gått i skolan i alla fall några år och i
andra fall decennier. Vår fleråriga erfarenhet tenderar att få oss att tro att
våra erfarenheter kan hjälpa oss att förstå utbildningens effekter. Det är dock
också möjligt att våra erfarenheter lurar oss. Bara för att minnet av kemilektionen
i 7:e klass är diffus betyder det inte att lektionen inte hade någon inverkan.
Caplan avfärdar dock detta genom att jämföra det med en person med
”hoarding-beteende” det vill säga en person som samlar på allt möjligt skräp
och till slut har sin bostad full med allt från nödvändiga saker till alla
reklamblad som deltas ut de senaste 10 åren. Caplan menar att de som säger att
”en dag kan detta skräp ha en användning” är lika kloka som de som säger ”en
dag kan min kunskap i ett utdött språk ha en användning”.
I sitt ibland mindre än
milda avfärdande av kunskap är en svaghet hos Caplan, även om hans argument är
hyggligt balanserande. Den breda bildningen som utbildning medför har värden
som är svåra att ekonomiskt kvantifiera. Det är ibland viktigt att förstå vad
"Achilleshäl" betyder eller varför Ulysses knöt sig till en mast. En
av mina reskamrater greppade inte konceptet ”Spartanskt” hotell och var
besviken, men fick sedan lära sig om de gamla grekerna. Dessa små kulturella
referenser är en del av vardaglig kommunikation och att känna dem hjälper oss
att bättre förstå världen, även om de inte går att mäta statistiskt den
procentuella ökningen av månadslönen vid 43 års ålder om man besitter
kunskapen.
Den omfattande diskussionen om signalering påminde mig
om en scen i filmen Good Will Hunting (1997) där Matt Damon spelar ett
självlärt universalgeni. Damon och hans arbetarklasskompisar är inne på en
studentbar där han hör en historiestudent pretentiöst orerar. Historiestudenten
försöker få det att låta som att det är hans egna idéer men Damons karaktär
känner igen plagiaten från akademiska verk han har läst. Efter att under förödmjukande
former ha påpekat detta säger Damons karaktär att om det är något i livet som
han lärt sig så är det att: ”… du spenderade 150,000 dollar på en *******
utbildning som du kunde ha fått för mindre än 1,5 dollar i förseningsavgifter på
ett offentligt bibliotek”.
Studenten svarade:
“Men jag kommer ha en utbildning, och du kommer att
servera mina barn pommes frites på en drive-through när vi är på väg mot en
skidsemester”.
Mitt hjärta är med Damons karaktär, men mitt huvud
måste acceptera, speciellt efter att ha läst Caplan, att studenten har en
poäng.
Jonas Grafström,
doktor i nationalekonomi som jobbar som forskare på Ratio – Näringslivets
forskningsinstitut och gästlektor på Luleå tekniska universitet.
