AI kommer troligen inte förändra arbetsmarknaden i grunden

I en debattartikel och rapport (DI 23/5) från tankesmedjan Futurion varnas för att AI kommer påverka arbetsmarknaden mer än tidigare teknikskiften. Rapporten har sina poänger, men växlarna dras upp för högt. I dag, precis som när det runt 2013 talades om att robotarna och digitaliseringen skulle ta jobben, är det viktigt att behålla perspektivet. Historiskt sett har nya jobb växt fram när nya teknologier introducerats och denna gång kommer inte att vara annorlunda. De nya jobben är oftast bättre betalda och trevligare att utföra. 

Inför researcharbetet med min bok Moderna tider 4.0: från kugge i maskineriet till vinnare bland algoritmerna samlade jag framsidor från tidningarna Time Magazine och tyska Der Spiegel från det senaste århundrandet. Vart tionde år hade dessa tidningar framsidor som varnade för att den nya teknologin skulle göra dig arbetslös. Datorer, industrirobotar och digitalisering – allt skapade en kortvarig skräck på arbetsmarknaden innan det återgick till normalitetens gråa lunk. År 2013 var det dags igen efter att två Oxfordforskare hade räknat ut att hälften av alla jobb möjligen kunde försvinna.  

Nu ett decennium senare har Time Magazine återigen framsidor om AI och ChatGPT och hur jobben hotas. Och återigen kommer vi om några år ha vant oss vid tekniken och jobben har inte blivit färre, annorlunda men inte färre. 

Det är naturligt att bli orolig när det går fort. Sedan IT-kraschen i början av 2000-talet har det skett en explosionsartad teknologisk utveckling, något som lett till en känsla av en ständigt ökande förändringstakt. Ändå är detta med all säkerhet bara början. AI, Internet of Things, big data, virtuell och förstärkt verklighet, blockchain-teknik, 3D-printing och nanoteknologi – vi kan bara ana hur framtidens samhälle och arbetsmarknad kommer att se ut.  

Innovationer inom ett område kommer att påverka och möjliggöra innovationer inom andra områden. Allt fler ägnar sina yrkesliv åt att vidareutveckla den digitala teknik som redan finns. Dessutom faller kostnaden för datorkraft, minne, bandbredd, sensorer och liknande. Molndata och beräkningar gör att datorresurser kan användas överallt på planeten. 

Det vi ser just nu är konsultbyråer som skriver klickvänliga rapporter om potentiell jobbförstörelse. Det vi ännu inte ser är alla företag som växer fram tack vare de nya teknologierna, som möjliggör jobb som ingen hade kunnat drömma om tidigare. Utvecklingen betyder inte att alla kommer att sitta på samma jobb till pensionen. Men att det totala antalet jobb skulle minska på grund av AI är föga troligt, baserat på det senaste århundradets teknikutvecklingserfarenheter. 

När tekniken förändras och tidigare trygga jobb hotas kommer vissa att sätta ner klacken i backen så gruset sprutar. Jag menar att vi för att omvandlingen ska bli långsiktigt smidig behöver se positivt på de förändringar som sker nu – vara tillåtande, bejaka och inte hålla tillbaka. Det gäller för individen, men också för samhället i stort. Vi kan mycket väl vara i början av en ny teknisk revolution, en som inte går att stoppa, och skulle vi bromsa kan Sverige snabbt halka efter. 

För den som är beredd att utbilda sig, uppgradera sina färdigheter och beakta teknikutvecklingen kommer arbetsmarknaden vara god. För den som inte gör det kan jag bara önska lycka till. Futurion har en god poäng i att stöd till omställning kan behöva intensifieras för att stötta dem som förlorar jobbet. Däremot är det tveksamt om just AI, i alla fall i Sverige, kommer leda till några någon större löne- eller jobbpolarisering. Många tjänstemän kommer nog se produktivitetsutveckling i tvåsiffriga tal och löneutveckling i nivå med märket.  

Så sitt lugnt i båten. Om tio år kommer nya framsidor på Time Magazine om hur det senaste nya teknikgenombrottet kommer att förändra arbetsmarknaden i grunden.  

Jonas Grafström. Vice VD på Ratio – Näringslivets forskningsinstitut och författare till Moderna tider 4.0: från kugge i maskineriet till vinnare bland algoritmerna (Volante, 2020). 

 

Vykort Vilnius

 

Vykort Vilnius

Jag är precis hemkommen från ett internationellt toppenmöte i Vilnius där de två relevanta parterna sa ja utan tvekan och en allians ingicks som förhoppningsvis håller till döden skiljer dem åt. Internationella intryck stöper alltid om min sverigebild – Sverige är stagnerande och måste ta sig i kragen. Sedan 2007 har Sveriges BNP per capita ökat med knappt tio procent, det vill säga under en procent per år under denna över femton år långa tidsperiod. Precis som många delar av världen är inte heller de ekonomiska framtidsindikatorerna solsken och regnbågar utan ekonomisk recensionen står för dörren vilket kommer driva ner BNP per capitasiffrorna.

Vi kan inte äta BNP men BNP per capitasiffrorna spelar roll för i slutet av dagen handlar det om välståndsnivån i Sverige. Hade ökningstakten bara varit blott en procent högre under de senaste femton åren hade staten kunnat ta ut en månadslön mindre av oss medborgare varje år men ändå behållit samma statliga utgifter.  Alternativt hade flera ministrar kunnat dubbla sina budgetposter. I stället håller vi på att halka ner till att bli fattigast i Norden.

Innan landningen i Vilnius funderade jag fördomsfullt på hur öststatigt det skulle vara. Fördomen krossades och jag fick snabbt konstatera att Göteborg med en liknande befolkning, i jämförelse, tedde sig som ett fattigt och nedgånget bakvatten.

Sverige och svenska städer uppvisar ofta en nöjdhet som möjligen bara slås av Storbritannien som tror det är ett viktigt imperium. Storbritannien har också haft en stagnerad ekonomi under det senaste decenniet. Om Sveriges BNP per capita utveckling sedan 2007 var medioker var Storbritanniens miserabel då de lyckades med konststycket att bli tio procent fattigare.

”In Sweden we have a system”  är en fras som yttrats av för många svenskar på internationella konferenser genom tiderna och fått tusentals ögon att himla och skämskuddar att tryckas över ansiktet i hopp om kvävning. De svenska systemen är inte speciellt bra och ute i Europa är de tämligen less på frasen. I närtid när Systembolagets överlevnad har diskuterats har argument om Systemets alldeles överlägsna sortiment trumpetats ut. Till de som tror det vill jag bara skaka deras han och tacka dem för att de aldrig upptagit tid hos vare sig passutlämningen eller en enda kö på Arlanda. Snabbköpen i Vilnius hade intressantare ölutbud.

Sverige behöver strukturreformer av den typ som gör att regeringen inte har en chans att bli omvald men som tjugo år senare get dem hjältestatus. Klarar vi inte av att förnya oss ska vi nog inte vara förvånade om litauer om tjugo år tackar nej till jobb i fattigsverige.

.  

 

Sverige halkar efter

 

Sverige halkar efter

Jag är precis hemkommen från ett internationellt toppenmöte i Vilnius där de två relevanta parterna sa ja utan tvekan och en allians ingicks som förhoppningsvis håller till döden skiljer dem åt. Internationella intryck stöper alltid om min sverigebild – Sverige är stagnerande och måste ta sig i kragen. Sedan 2007 har Sveriges BNP per capita ökat med knappt tio procent, det vill säga under en procent per år under denna över femton år långa tidsperiod. Precis som många delar av världen är inte heller de ekonomiska framtidsindikatorerna solsken och regnbågar utan ekonomisk recensionen står för dörren vilket kommer driva ner BNP per capitasiffrorna.

Vi kan inte äta BNP men BNP per capitasiffrorna spelar roll för i slutet av dagen handlar det om välståndsnivån i Sverige. Hade ökningstakten bara varit blott en procent högre under de senaste femton åren hade staten kunnat ta ut en månadslön mindre av oss medborgare varje år men ändå behållit samma statliga utgifter.  Alternativt hade flera ministrar kunnat dubbla sina budgetposter. I stället håller vi på att halka ner till att bli fattigast i Norden.

Innan landningen i Vilnius funderade jag fördomsfullt på hur öststatigt det skulle vara. Fördomen krossades och jag fick snabbt konstatera att Göteborg med en liknande befolkning, i jämförelse, tedde sig som ett fattigt och nedgånget bakvatten.

Sverige och svenska städer uppvisar ofta en nöjdhet som möjligen bara slås av Storbritannien som tror det är ett viktigt imperium. Storbritannien har också haft en stagnerad ekonomi under det senaste decenniet. Om Sveriges BNP per capita utveckling sedan 2007 var medioker var Storbritanniens miserabel då de lyckades med konststycket att bli tio procent fattigare.

”In Sweden we have a system”  är en fras som yttrats av för många svenskar på internationella konferenser genom tiderna och fått tusentals ögon att himla och skämskuddar att tryckas över ansiktet i hopp om kvävning. De svenska systemen är inte speciellt bra och ute i Europa är de tämligen less på frasen. I närtid när Systembolagets överlevnad har diskuterats har argument om Systemets alldeles överlägsna sortiment trumpetats ut. Till de som tror det vill jag bara skaka deras han och tacka dem för att de aldrig upptagit tid hos vare sig passutlämningen eller en enda kö på Arlanda. Snabbköpen i Vilnius hade intressantare ölutbud.

Sverige behöver strukturreformer av den typ som gör att regeringen inte har en chans att bli omvald men som tjugo år senare get dem hjältestatus. Klarar vi inte av att förnya oss ska vi nog inte vara förvånade om litauer om tjugo år tackar nej till jobb i fattigsverige.

Onödigt att subventionera solkraften

 
Erik Martinson, vd Svea Solar ger den 16 juni tre förslag på Aftonbladet debatt för en ökad utbyggnad av solenergin i Sverige. 1) Inför krav på solpaneler på alla offentliga byggnader, 2) Inför krav på solpaneler vid nybyggnation – bostadshus såväl som kommersiella byggnader, och 3) att det gröna avdraget bör utökas så att det kan användas för alla bostadsformer och inkomstnivåer. Alla Martinsons förslag är tämligen onödiga och vore skadliga för Sverige och bör därför avvisas.

Låt oss börja med att konstatera att utbyggnaden av solenergi går fort både i Europa och Sverige. I Europa ökade nyinstallationen med 47%. I Sverige var tillväxten första kvartalet 160% jämfört med samma period året innan. Problemet är inte att det inte byggs utan att det är tveksamt om branschen kan hänga med en ökningstakt varje år som är mer än 100 procent, få branscher klarar det. Det rapporteras redan om årslånga köer för att få solceller installerade. En rimligare policy är därför att bygga ut utbildning för att tillföra arbetskraft i stället för att ge människor som redan är beredda att betala för solenergi extra pengar i fickan.

I egen forskning har jag definitivt sett att subventioner kan vara motiverat för gröna teknologier i ett initialt skede för att främja teknikutveckling och spridning. Solenergin är bortom punkten då subventioner behövs. Med en kostnadsnedgång på runt tio procent per år i ett decennium och fortsatt prisnedgång är kostnaden ett krympande problem. Om subventioner ges är det snarare pengar ner i producenternas fickor, pengar som behövs för andra delar av den gröna omställningen.

Ett absolut krav på byggande av solceller på nya hus i hela landet visar på ett planekonomiskt tankesätt som har varit oanvänt i över trettio år. Visst låter det som en bra plan men i ett tvåhundra mil avlångt land varierar solförhållanden och lägena på fastigheterna som ska byggas. I vissa städer kan grannhus ordentligt skugga eller så ligger huset i ett el område där det finns mer el än vad som kan användas och då är priserna därefter. Solceller är eftertraktat och vi behöver inte tvinga folk att bygga det har marknaden redan löst.

Solcellernas framtid är ljus. Det behövs varken krav eller subventioner för att de ska byggas. En snabbt utbyggd arbetskraft skulle däremot lösa en del flaskhalsar.

Mindre och mindre amerikansk e-avfall

I en studie från 2020 över e-avfall i USA syns en tydlig nedgång.[1] Det förvånade mig att antalet ton e-skrot har minskat stadigt i USA, även fast antalet sålda enheter har ökat. Efter närmare eftertanke är det inte lika förvånande. En gammal tjock tv kunde kräva två till tre personer för att flyttas genom en villa utan risk för att tappas, idag hänger tv apparater på gipsskiveväggar.

Oron för en ökad mängd e-avfall är inte orimlig då digitaliseringen av samhället rör sig snabbt och tiden det tar innan en produkt blir omodern ibland känns omgående. Även om det är intuitivt att förvänta sig att e-avfall kommer att öka parallellt i takt med att vi digitaliseras har detta antagande konsekvenser för hållbarhetsarbetet då en del felslut görs, främst att fler enheter inte leder till mer e-avfall.

Studie av Alfhaf mf.l., (2020) presenterar en dynamisk analys av elektroniskt avfall (e-avfall) i USA med hjälp av materialflöden och data om produktförsäljning och materialkomposition. Forskarna studerade materielinnehållet i de 20 mest sålda produkterna inom en rad produktkategorier använda av ett representativt amerikanskt hushåll från 1980 till 2018, som inkluderar TV-apparater, bildskärmar, datorer, audiovisuella produkter och mobila enheter. Produkterna valdes för att representera det typiska produktekosystemet som ägs av genomsnittet amerikanska hushåll och att fånga produkter som ofta omfattas av e-avfallspolicyer i amerikanska stater.

Studien är viktig då det klart finns en brist på proaktiva hållbarhetsanalyser på elektronik utifrån hur framtiden ser ut. I samtal med olika bolag i Sverige har jag fått bilden av att även här förändras produktmixen väldigt snabbt och det som återvinns idag till stor grad är äldre produkter än de vi ser på skrivbordet framför oss utan snarare saker som röjs ut ur sommarstugor och förråd. Fokus på det man ser på återvinningen idag resulterar i policyer och avfallshanteringssystem som i grunden är ”bakåtvända”, med fokus på återvinning av äldre enheter, snarare än att förutse hållbarhetseffekter av nya produkter och material som introduceras och kastas.

Tidsserierna speglar en dramatisk dematerialisering av amerikanska hushålls konsumentelektronik. Fram till början av 2000-talet köpte konsumenter färre produkter än idag, men tekniken var stor, tung. Trend vände sig efter övergången till digitala displayenheter, som helt ersatte CRT-skärmar från marknaden. Den observerade nedgången tillskrivs huvudsakligen utbyte av tunga CRT-skärmar mot lättare LCD- och LED-teknik, vilket resulterar i cirka 75% massreduktion per produkt.

Den totala (antalet) produktanvändningen minska, till stor del på grund av enhetskonvergens dvs multifunktionella mobila enheter, exempelvis smartphones, ersatte produkter som konsumenter skulle ha ägt separat tidigare, som MP3-spelare eller digitalkameror. I dagens smartphone finns en hel man-cave från 1990 talet, med världens alla filmer och cd-skivor.

Även fast smartphones nu utgör 48% av den totala årliga produktförbrukningen per enhet, leder deras relativt lätta vikt jämfört med större enheter till ett massbidrag på mindre än 5%.

Som trenden ser ut nu minskar antalet enheter och antalet ton i dem snabbt i USA, hur det ser ut i Sverige skulle vara intressant att se.

---

[1] Althaf, S., Babbitt, C. W., & Chen, R. (2020). The evolution of consumer electronic waste in the United States. Journal of Industrial Ecology.