Vad behövs för att klara av framtiden policymässigt?

Flexibel ekonomi. (Del 1 i ett längre långt inlägg)

När förändringens vindar blåser in som stormen Gudrun kommer Sverige behöva ny politik för att hjälpa de som drabbas negativt av förändringarna men som samtidigt låter oss skörda frukterna av allt positivt som också kommer med den nya tidsåldern. Att kalla det en ny tidsålder är nog ett av de största orden vi tagit i munnen såhär långt i boken.  

De politiska beslut som fattas nu kommer visa sig vara väldigt viktiga. Fel beslut kommer försämra de ekonomiska möjligheterna för miljontals svenskar. Arbetsmarknaden är ett race mot maskiner, AI och digitalisering – teknik som för somliga ligger i gränslandet mot magi. Rätt beslut kommer göra att svenskarna kommer kunna hänga med förändringens vindar. 

Hur vet vi skillnaden på bra och dålig policy? Om flexibilitet och experiment står mot införanden av hinder för att bevara status quo så kommer de två förstnämnda vara vinnare. Åker man kanot i en fors finns det många sätt att ramla i vattnet. Ett rätt säkert sätt att ta sig ner är att försöka styra lätt för att flyta med i den anturliga strömmen. Uppmuntrande av jobb kommer vara viktigare än att planera för att vissa jobb försvinner. Hittills har få haft rätt med förutsägelser om framtiden.

En mer flexibel ekonomi. I tider av brutalt snabb förändring kommer världen bli allt svårare att förutse. Oväntade tekniksprång kommer att rubba hela industrier. Kapitalismens kreativa förstörelse rör sig allt snabbare och för att kontra det bör Sverige bli bättre på att få igång omvandlingstakten. 

Även fast vi skulle behöva större flexibilitet är vi inom många områden på väg in i en stelare ekonomi. I många fall är det inte medvetet. I en tid när arbetsmarknaden blir mer dynamisk måste vi kunna byta stad och arbetsort oftare. Den svenska bostadsmarknaden är trögrörlig. Redan 2011 skrev Stockholms handelskammare[1] att ” En väl fungerande bostadsmarknad är avgörande för Stockholmsregionens framtida kompetensförsörjning och konkurrenskraft. Men situationen på bostadsmarknaden har blivit akut. Den är trögrörlig och det finns en stor, växande och allvarlig bostadsbrist”. Situationen är inte mindre akut nu några år senare.

Det är inte säkert att spådomen om att det kommer bli viktigare att flytta till städerna för att få möjlighet till jobb när vissa av de klassiska industrierna försvinner. Men om spådomen stämmer är diet inte säkert att alla kommer ha råd att flytta till jobben. Ungdomar utan kapital är en sak men det är också en kostnad för äldre. Stockholms Handelskammaresberäkningar visar att skattekostnaden för en flytt i Stockholms län, för ett hushåll som bott 20 år respektive 40 år i sin Sverigevilla, i genomsnitt uppgår till 450 000 respektive 750 000 kronor. Detta om man behöver betala flyttskatter som de kallar det. Därtill kan läggas mäklararvodet som ökar flyttkostnaden ytterligare, till 600 000 respektive 900 000 kronor. Det är en dubbelt så hög kostnad som riksgenomsnittet att flytta till Stockholm.

Att den svenska bostadsmarknaden är lika trevlig som sommardagen i norra Finland är det ingen som höjer ögonbrynet över. Men att vi går mot mindre flexibla arbetsmarknader i en del länder är däremot ögonbrynshöjande. I USA har till exempel arbetsmarknaden gått emot en mindre flexibel sådan. 

Nu avses inte, av vissa kallade[2], SMS-jobb. Så kallade sms-jobb innebär att arbetstagaren kallas in vid behov. Det är inte olagligt för en arbetsgivare att bestämma från dag till dag om en person ska erbjudas arbeta eller inte. Det kallas för intermittent anställning. Det kanske passar somliga men för många är det nog inte välfungerande. För den med ett fast jobb och tid över är det nog väldigt bra. Till min facebookchatt kommer det då och då frågor om jag kan skriva ett PM om något ämne till en PR-byrå, passar utmärkt en tråkig tisdagkväll. Om det är hela ens livsinkomst är det nog värre. 

Bortgången av den amerikanska dynamiken på arbetsmarknaden har karaktäriserats av ekonomen John Hatiwanger som ”döden genom ettusen små skärsår”. Varje enskild handling har i sig inte varit allvarlig. Alla kan förlora en droppe blod och fortsätta fungera. När man är inne på den tusende droppen så kan det däremot leda till huvudvärk åtminstone. Ett ytterligare yrkeskrav eller en veckas kurs som måste vara avklarad är i sig ensamt som policy säkert vettigt. Men när nya krav och licenser förs in på tusentals yrkesområden kan resultatet bli att det finns både jobb och arbetskraft men de kan inte matchas ihop. 

I Sverige är det relativt sett få yrken som omfattas av en legitimation enligt lag. De flesta är knutna till sjukvård. Att en läkare måste ha en legitimation kan givetvis diskuteras men jag skulle däremot inte gå till en som saknar en sådan. Ensamrätt till yrke regleras genom 3 kap. 4 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Lagen har delvis ersatt kvacksalverilagen och reglerar att enbart personer med legitimation, av staten utfärdad, inom yrket får utföra arbetsuppgifter som är därtill knutna[3].

Om min frisör, som jag än gång i tiden gick till innan jag skaffade en Reinfeldt frisyr, skulle behöva en 70 dagars utbildning för att schamponera hår och skriva två prov på sin kunskap skulle jag däremot bli förvånad. Den 70 dagars utbildning för att få tillstånd att schamponera hår finns i USA.

Sverige är inte USA och det är tur när det gäller yrkeslegitimationer. Enligt ekonomen Morris Kleiner med fler (2010)[4] omfattades enbart 5 procent av de amerikanska jobben av yrkeslegitimation år 1950. År 2008 var andelen 30 procent. I början av 1990-talet beräknas att omkring åtta hundra yrken i USA har licensierats av åtminstone en delstat. År 2003 uppskattades att mer än 1.100 yrken var licensierad, certifierad eller är registrerade i åtminstone en delstat. Yrkes licensiering var ett problem Adam Smith skrev om redan 1776 när i The Wealth of Nations: 

“The property which every man has in his own labour, as it is the original foundation of all other property, so it is the most sacred and inviolable. The patrimony of a poor man lies in the strength and dexterity of his hands; and to hinder him from employing this strength and dexterity of his hands; and to hinder him from employing this strength and dexterity in what manner he thinks proper without injury to his neighbour is a plain violation of this most sacred property."[5]

Baserat på data samlat under 2012 från tjugosju länder inom Europeiska unionen (EU), visade det sig att mellan 9 och 24 procent av de europeiska arbetstagarna var under arbetslicensiering, detta motsvarar ungefär 19 miljoner och 51 miljoner människor[6].

I likhet med USA: s delstater, varierar graden av yrkes licensiering stort mellan länderna i EU. Exempelvis Sverige har mindre än 15 procent av de anställda under arbetslicensiering. Reglering är vanligare i andra länder: åtminstone 25 procent av de anställda i Danmark och Tyskland, till exempel, är reglerad regleringen är också hög i Italien och Spanien

I mars 2011 godkände riksdagen en lag om lärarlegitimation. Lagen innebär krav på legitimation för tillsvidareanställning av lärare. Vissa lärargrupper är undantagna från legitimationskravet och andra omfattas inte. Lagen skulle träda i kraft den 1 juli 2012, med särskilda övergångsregler att gälla fram till 2015[7].

---

[1] Stockholms handelskammare analys (2011) Sänkt reavinstskatt ökar rörligheten på Stockholms Bostadsmarknad. 2011:3 ISSN 1654-1758.

[2] http://www.lo.se/start/facket_direkt/anstallningsformer/sms_jobb

[3] https://sv.wikipedia.org/wiki/Ensamr%C3%A4tt_till_yrke

[4] KLEINER, Morris M.; KRUEGER, Alan B. The prevalence and effects of occupational licensing. British Journal of Industrial Relations, 2010, 48.4: 676-687.

[5] Adam Smith. "The Wealth of Nations", Book I, Chapter 10. Referenced 2010-11-29

[6] Morris M. Kleiner. "Reforming Occupational Licensing Policies" (pdf), The Hammilton Project, Discussion Paper 2015-01, March 2015. Referenced 2015-07-04.

[7] https://sv.wikipedia.org/wiki/Yrkeslegitimation