(El)marknadsekonomi för moderater

Inom kärnkraftsområdet har Moderaterna rätt i mycket, men ändå blir det ofta tyvärr fel.

Som har gått  i många medier gillar Moderaterna och Ulf Kristersson kärnkraft, till och med så mycket att partiet inom elmarknadsområdet bitvis tycks ha lagt tankar om marknadsekonomi åt sidan. Trots att Moderaterna har rätt i mycket gällande kärnkraften missar eller bortser de från väsentliga delar.

Moderaterna har rätt i att elförbrukningen förväntas stiga under kommande decennier. Men vad händer i regel på en marknad om efterfrågan förväntas gå upp? Priserna kan förväntas stiga, vilket skapar incitament för energieffektivisering. Ett närliggande exempel är bilarna som i dag bara drar hälften så mycket bränsle per mil som de gjorde i början av 2000-talet. Om energiefterfrågan stiger är det rimligt att incitament skapas för att bygga mer kraftproduktion. Elmarknaden har sina egenheter men det finns ingen anledning att anta att den inte är en marknad. Elproduktionen byggs redan i dag ut snabbt, vilket borde lugna Moderaterna.

År 2019 byggdes exempelvis ungefär 2 000 MW vindkraft. Detta motsvarar Ringhals 1 och 2 som stängs ner i år och nästa år. Under de kommande åren byggs det även årligen vindkraft motsvarande en Ringhalsreaktor. 80 miljarder ska investeras i enbart vindkraft de kommande åren, utan att skattebetalarnas plånböcker rörs. Detta är privata pengar och därmed tacksamt för skattebetalarna. När inget företag uttrycker intresse i att bygga kärnkraft blir frågan: menar Moderaterna att vi via skattemedel ska bygga och bevara kärnkraft? Detta trots att den svenska exporten av el var 25,8 terawattimmar (TWh) år 2019, motsvarande ungefär vad tre kärnkraftsreaktorer levererar under ett normalår.

Moderaterna har rätt i att FN:s klimatpanel IPCC säger att kärnkraft behövs för att begränsa uppvärmningen, men det innebär inte att det är i specifikt Sverige som den behöver stå. 

Moderaterna har rätt i att Tysklands snabbavveckling av kärnkraften var ett fiasko. Detta stöds av ny forskning från det prestigefulla National Bureau for Economic Research i USA som visar att det tyska beslutet var ett stort misstag utifrån aspekterna miljö, liv och ekonomi. 

Moderaterna verkar även glömma att Sverige finns på en nordeuropeisk elmarknad. El till Sverige kan, som nu, importeras från Tyskland, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike, Estland och Belgien. Alternativ två är att priserna går upp och då blir elen dyr och då bör vi inte bli förvånad om efterfrågan går ner. Detta är givetvis inte bra för elintensiv industri men ur ett moderat perspektiv kan det knappast vara statens uppgift att se till vissa företags insatsvaror (såsom el, arbetskraft eller maskiner) i produktionen är billiga. Vill man absolut kasta bidrag på företag finns det billigare sätt än att bygga kärnkraftverk.

Moderaterna har möjligen rätt i att kärnkraften hade orättvisa förhållanden under lång tid, men vad spelar det för roll nu när framtidens elmarknad ska formas?

Jonas Grafström. Ratio – Näringslivets Forskningsinstitut samt visiting fellow Oxford Institute for Energy Studies.

Det Bo Hejlskov Elvén hänvisar till säger inte det han säger.

Detta inlägg kommenterar bara meningen nedan som doktoranden Bo Hejlskov Elvén skriver i en debattartikel i Lärartidningen.

”Vi började utveckla metod för deeskalering så konflikterna inte ledde till fasthållningar. De är nämligen livsfarliga. Fet (sic) vet vi från en mängd studier, till exempel denna.”

Utifrån studien som doktoranden Bo Hejlskov Elvén hänvisar till kan vi inte alls säga det han säger.

Den som inte orkar läsa hela inlägget kan nog stanna vid slutsatsen som studien doktoranden hänvisar till: ” The study also urges caution to policymakers in substituting or changing restraint procedures based on the incomplete data reported in this study.”

 

Samt ur Implications: ”Yet the study also points to a multitude of unknown factors and incomplete information that makes using this knowledge to build safer environments for children difficult.”

I studien har forskarna genom Google hittat 45 fall under en tio års period (1993–2003) där ”fasthållning” (Bo Hejlskov Elvén ordval) har varit inblandat i ett barns död (kan alltså finnas mer fall som inte rapporterats i tidningar). Redan här är jag tveksam till valet av översättning. I artikeln används ”restraint”. Kanske inte helt fel men inte heller kommunikativt helt rätt. Exempel på dödsfall genom ”restraint” som fanns var när 2–8 personer låg på barnet (olika många i olika fall). Tvångströjor och andra verktyg har också varit inblandade. 

Baserat på studien samt en kommentar på studien i samma tidskrift av Wanda Mohr (2006) uppfattar jag att större delen av tillfällena där ”restraint” tillämpas innefattar det att personen brottas ner på marken och hålles fast och ibland även fängslas – detta tror jag inte är vanligt i den svenska skolan och förmodligen inget som någon i någon högre grad förespråkar eller tillämpar. Deffinitionen är iaf denna ”Restraints are defined as any manual method or physicalor mechanical device, material, or equipment attached or adjacent to the patient’s body that he or shecannot easily remove that restricts freedom of movement or normal access to one’s body (United StatesGeneral Accounting Office, 1999).”

Två invändningar jag vill lyfta är:

1.  Antalet är alltså 4,5 fall per år på en population som är mindre än Europas. Artikeln säger inget om hur vanligt den breda formen av ”behandling” är och således kan man inte dra några slutsatser om det egentligen är farligt. Det är ungefär som att läsa en studie över dödliga flygolyckor i världen och sedan säga att flygande är livsfarligt.
2. Studien handlar inte just om skolan som sådan utan om  “a male or female 18 years or younger who resided in the care of public and private childwelfare, mental health, mental retardation, developmental disability, and juvenile corrections facilities”.

Det kanske finns studier som stödjer doktoranden men studien han har valt att hänvisa till gör det inte, och är i sig föga överförbar till den svenska skolan. Men utifrån denna studie som han hänvisar till kan vi inte dra slutsatsen att det är livsfarligt. Om doktoranden menar att en fasthållning innebär att eleven brottas ner på golvet bör han förtydliga det då ”fasthållning” nog i vardagligt tal snarare lutar åt att någon stående förs ut ur klassrummet.

https://lararnastidning.se/bo-hejlskov-elven-jag-maste-forklara-vad-lagaffektivt-bemotande-ar/

United States General Accounting Office. (1999).Mental health: Improper restraint or seclusion places people at risk. Wash-ington, DC: United States General Accounting Office. GAO/HEHS-99-176.

Mohr, W. K. (2006). Reflecting on tragedy: a commentary on deaths of children in restraints. Child abuse & neglect, 30(12), 1329.

Recension av: The Case Against Education – Why the Education System Is a Waste of Time and Money.

Tänk dig att du står inför två val. Antingen får du ett diplom av det amerikanska elituniversitetet Harvard som säger att du har genomgått en femårig masterutbildning där, alternativt genomgår du en femårig utbildning där gratis men får ingen examen. I The Case Against Education – Why the Education System Is a Waste ofTime and Money. (Princeton University Press, 2018) menar Bryan Caplan, professor på George Mason University, att arbetsmarknadsmässigt är det bättre att ta diplomet och strunta i utbildningen, högre utbildning är nämligen (i USA) till överväldigande del ”signalering” – 80 procent uppskattningsvis, där 20 procent lämnas för andra faktorer.

Caplans centrala tes är att en majoritet av nyttan, för en individ, utbildning medför kan tillskrivas signalering – inte humankapitaluppbyggnad. Alltså, en examen ökar inte studentens färdigheter eller kunskaper väsentligt. En examen signalerar däremot till arbetsgivare att du har vissa önskvärda egenskaper, såsom intelligens, samvetsgrannhet och konformitet. Om Caplan har rätt medför det en radikal förändring i perspektiv på högre utbildning som därmed i det mest extrema scenariot degraderas till personalavdelningar för arbetsgivare.

Att högre utbildning är en personalavdelning för arbetsgivare må vara hänt men Caplan skjuter vidare på den högre utbildningen. Signaleringens syfte är ofta hierarkiska - den markerar dig relativt till dina kamrater. Om fler människor uppnår en viss kvalifikation såsom en universitetsexamen, berättar sorteringsmekanismen, examen, mindre för arbetsgivare, vilket leder till examensinflation eftersom människor behöver ytterligare kvalifikationer för att sticka ut. Till exempel, vissa jobb som tidigare krävde en kandidatutbildning behöver nu en mastersutbildning – i de kandidatutbildades kungarike är den masterutbildade kung.

Utbildningssignalering innebär alltså att det ofta är rationellt för individer att utbilda sig mer än vad som är samhällsekonomiskt. Tänk dig en konsert. Om några få i publiken ställer sig upp kommer dessa tillfälligt att se scenen bättre. Om personen framför en står upp den bakom stå upp för att inte skymmas. Slutresultatet blir att alla är mindre bekväma och ingen ser bättre. På samma sätt, när alla omkring en utbildar sig innebär det en allt större kostnad för individen att hålla sig jämsides.

Enligt Caplan sker en mycket lite del av en individs lärande i formell utbildning och att mycket lite av löneförhöjningen som universitetsutbildning generellt medför kommer från praktiska färdigheter eller kunskap som förvärvas i klassrummet. Utbildning, i dess nuvarande form är mestadels slöseri med tid och pengar. Caplan framlägger överlag övertygande argument och forskning för att stödja sitt dramatiska påstående och en betydande del av boken fokuserar på utmaningen att mäta och observera vad elever faktiskt lär sig. Pusslet är varför arbetsgivare ändå belönar en så gott som "värdelösa" högskoleexamen genom att ge dess innehavare jobbet före den med gymnasieexamen som ansöker om samma jobb, och till och med ibland kräver högskoleexamen för jobb som inte är relaterat till något som lärs på högskolan.

Caplan beskriver ett antal teorier om varför universitetsutbildade ofta tjänar mer än gymnasieutbildade, primärt handlar det om Humankapitalteori och Signaleringsteori. Den första teorin, som Caplan mestadels vänder sig emot, är humankapitalteorin. Förenklat säger humankapitalteorin att utbildning ger färdigheter som man senare får betalt för - alltså utbildning gör individen mer produktiv. Caplan framhärdar dock att teorin om signalering är den en korrektare beskrivning av verkligheten. Signaleringsteorin vidhåller att utbildning ger högre lön men inte för att du lär dig något utan för att du blir certifierad som en person som kan lära sig saker.

Även om argumenten är övertygande för att utbildning är (till stor del) en signaleringsmekanism går det att kritisera Caplans argumentation om att mycket av det vi lär oss i skolorna är onödigt. Exempelvis argumenterar Caplan att studenters studier utländska språk är meningslöst i den amerikanska ekonomin. Detta då invandringen till landet gör att arbetsgivarna har en stor reserv av språkkunniga människor. Caplan har en övergripande poäng i att många av oss som läste högstadietyska inte har haft så stor användning av de hundratals lektionstimmarna men det är inte ett hundraprocentigt argument för att ta bort undervisning i ett ämne som kan se onödigt ut. En professionell fotbollsspelare kommer inte lägga sig ner på fotbollsplanen och göra armhävningar under en match. Armhävningar är fortfarande något spelare tränar på för att de stärker olika muskler som kommer at användas. Ytterst få må använda kvadratiska ekvationer i arbetslivet men åtminstone linjära ekvationer är bra att kunna om man exempelvis ska räkna ut hur långt man kommer med den återstående bensinen i bilen.

En rättvis läsning av boken skulle nog säga att han inte avfärdar bildning, snarare den man får via den högre utbildningen till en kostnad av hundratusentals kronor för sig själv och skattebetalarna. Hans avfärdande utbildning till exempelvis historiker med motivationen att "nästan ingen blir en historiker". Varje år tar 34,000 studenter en examen i historia i USA samtidigt som det i hela landet enbart finns 3,500 verksamma historiker. Samma sak för psykologer, där tar 94,000 personer ut en examen medans det totalt i landet finns 174,000 tjänster. Caplan menar att det extra belopp som (amerikaner) uppskattas tjäna på högre utbildning i förhållande till de med enbart gymnasieutbildning är vilseledande som vägledning för om man ska påbörja en högre utbildning i syfte att tjäna pengar. Caplan avslutar med att hävda att subventionerna till utbildning borde minskas snarare än öka.

Utbildning är ett tacksamt ämne att engagera läsare kring; delvis för att vi alla har gått i skolan i alla fall några år och i andra fall decennier. Vår fleråriga erfarenhet tenderar att få oss att tro att våra erfarenheter kan hjälpa oss att förstå utbildningens effekter. Det är dock också möjligt att våra erfarenheter lurar oss. Bara för att minnet av kemilektionen i 7:e klass är diffus betyder det inte att lektionen inte hade någon inverkan. Caplan avfärdar dock detta genom att jämföra det med en person med ”hoarding-beteende” det vill säga en person som samlar på allt möjligt skräp och till slut har sin bostad full med allt från nödvändiga saker till alla reklamblad som deltas ut de senaste 10 åren. Caplan menar att de som säger att ”en dag kan detta skräp ha en användning” är lika kloka som de som säger ”en dag kan min kunskap i ett utdött språk ha en användning”.

I sitt ibland mindre än milda avfärdande av kunskap är en svaghet hos Caplan, även om hans argument är hyggligt balanserande. Den breda bildningen som utbildning medför har värden som är svåra att ekonomiskt kvantifiera. Det är ibland viktigt att förstå vad "Achilleshäl" betyder eller varför Ulysses knöt sig till en mast. En av mina reskamrater greppade inte konceptet ”Spartanskt” hotell och var besviken, men fick sedan lära sig om de gamla grekerna. Dessa små kulturella referenser är en del av vardaglig kommunikation och att känna dem hjälper oss att bättre förstå världen, även om de inte går att mäta statistiskt den procentuella ökningen av månadslönen vid 43 års ålder om man besitter kunskapen.

Den omfattande diskussionen om signalering påminde mig om en scen i filmen Good Will Hunting (1997) där Matt Damon spelar ett självlärt universalgeni. Damon och hans arbetarklasskompisar är inne på en studentbar där han hör en historiestudent pretentiöst orerar. Historiestudenten försöker få det att låta som att det är hans egna idéer men Damons karaktär känner igen plagiaten från akademiska verk han har läst. Efter att under förödmjukande former ha påpekat detta säger Damons karaktär att om det är något i livet som han lärt sig så är det att: ”… du spenderade 150,000 dollar på en ******* utbildning som du kunde ha fått för mindre än 1,5 dollar i förseningsavgifter på ett offentligt bibliotek”.

Studenten svarade:

“Men jag kommer ha en utbildning, och du kommer att servera mina barn pommes frites på en drive-through när vi är på väg mot en skidsemester”.

Mitt hjärta är med Damons karaktär, men mitt huvud måste acceptera, speciellt efter att ha läst Caplan, att studenten har en poäng.

Jonas Grafström, doktor i nationalekonomi som jobbar som forskare på Ratio – Näringslivets forskningsinstitut och gästlektor på Luleå tekniska universitet.

Osaklig DI-ledare om osaklighet i flygskatten.

Lotta Engzell-Larsson (Dagens industri) driver en tes om att flygskatten inte är ansvarig för förflyttandet av flyg från Sverige till Danmark och Norge. Jag håller öppet för att hon har rätt, men... inget i ledartexten stödjer hennes tes och sedan håller inte speciellt mycket vare sig faktamässigt eller teoretiskt. 

Caset är en resa till Las Vegas. Lotta Engzell-Larsson säger att "Men skatten är ändå bara 250 kronor per resa utanför EU..." I detta fallet är det mig veterligen felaktigt. En resa på över 600 mil beskattas med 400 kr. Las Vegas ligger ca 850 mil från Sverige. Detta är ett detaljfel men får senare i argumentet en del konsekvenser. [UPPDATERAT, har pratat med sekreteraren i en statlig utredning om flygskatten och USA är inte ett land som faller under kategorin 600 mil bort]

Hon fortsätter: " Ingen som vill åka till Las Vegas låter 250 kronor stoppa dem." (400 kr min anmärkning). 

Nedan är en graf på sammanställningen av uträkningar på elasticitet för flyg (dvs hur priskänsliga vi är), studien är en metaanalys och har samlat in 204 tidigare forskningsstudier. Endast i ett fall har en positiv elasticitets hittas. I detta fall en observation på 0.21. Detta betyder att om priset på flyg går upp med 1 procent ökar flygandet med 2.1 procent. Medel ligger dock på -1.146. Detta innebär att efterfrågan sjunker mer än proportioneligt till prisförändringen. (Studien är dock från 2002 så elasticiteterna kan se annorlunda ut idag men mycket troligt fortfarande negativa).

Källa:  Brons, M., Pels, E., Nijkamp, P., & Rietveld, P. (2002). Price elasticities of demand for passenger air travel: a meta-analysis. Journal of Air Transport Management, 8(3), 165-175. (gratis pdf på tidigare utgåva)

Om vi antar medelelasticiteten -1.146 och antar att en resa kostar 2000 kr samt att priset höjs med 400 kr (har inte tagit hänsyn till hemresan) så har vi en prishöjning på 20%. Detta borde medföra en efterfrågeminskning på mer än 20% (grovt förenklat då elasticiteten givetvis inte är samma på alla punkter). Det går även att anta 10 % ökning av totalpriset och en nedgång med 11 procent passagerare, gör vi det så har vi nog även ätit upp vinstmarginalen på flighten och därmed är det rimligt att lägga ner den.

Vidare för hon diskussion om att man betalar för incheckad väska och att man vill ha platsbiljett. Själv vill jag ha varken eller av dessa och hade det ej då jag senast flög till Vegas. Men det är våra personliga preferenser och har inte just någon bäring som argument. 

"Norwegians stora problem är inte skatten, utan miljardförlusterna. Redan i mars 2017 drog bolaget på oklara grunder in flygningarna sommartid till Las Vegas, inte bara från Stockholm utan även från London och Köpenhamn" Här har vi ett möjligt fall av Post hoc ergo propter hoc (latin "Efter detta, därför av detta") betecknar ett logiskt felslut där man antar att eftersom en händelse sker efter en annan måste den andra bero på den första. Min kommentar här är att Om Rom-Vegas går med förlust så är det rimligt att stänga en linje, linjer går ibland med förlust.

"Skattens hämmande effekt på flygandet är obefintlig eller begränsad." Möjlig men det beror på marginalerna flygbolagen har, mig veterligen är de inte speciellt höga.

Resten av argumenten handlar om Norwegians allmänna ekonomiska situation så finns inte så mycket att säga om dem. 

Avslutnignen på texten "Skatten motiveras av att flyget ska bära en del av sina miljökostnader, eftersom flygbränslet av någon outgrundlig orsak är skattebefriat, vilket orättvist gynnar flyg framför tåg och vägtrafik." I sak håller jag inte emot, flygskatten som den är utformad nu är dock långt från optimal och därmed så skulle den kunnas tas bort och ersättas med något annat.